I stort sett är det en helt unison kör av världens ledare som kräver att Moammar Khadaffi lämnar ifrån sig makten och försvinner. Han är efterlyst av Interpol och Internationella brottmålsdomstolen i Haag utreder hans brott mot mänskligheten. Men trots att han förvandlats till en paria är det ett antal av världens självutnämnda despoter som ändå står bakom Khadaffi. Här är de sex mest framträdande i stödpatrullen.
Främst i den raden står Venezuelas Hugo Chavez, som har omkring 150 samarbetsavtal med den libyske diktatorn. Chavez har varit på besök ett antal gånger och fotbollsstadion i Bengazi bär hans namn. Chavez har till och med jämfört Khadaffi med den latinamerikanske hjälten Simon Bolivar och förärat Khadaffi en juvelsmyckad kopia av det svärd Bolivar bar under 1800-talets kamp mot kolonialmakten. Från Venezuela heter det “Länge leve Libyen och dess oberoende”. Med de orden syftar Chavez på Khadaffis trots mot USA, och Libyen och Venezuela förenas också i de båda ländernas medlemskap i Opec.
I Centralamerika har Nicaraguas alltmera enväldige president, Daniel Ortega, också sällat sig till den bisarra stödpatrullen. Ortega och hans sandinister störtade 1979 högerdiktatorn Anastasio Somoza och med undantag för perioden 1990 till 2006 har Ortega suttit vid makten sedan revolutionen 1979. Ortega själv är en sorts gammelkommunist av kubanskt eller sovjetiskt snitt. Han har jagat tiotusentals dissidenter på flykt, andra har dödats och rader av egendomar har helt sonika konfiskerats. Inför valet 2006 konverterade gammelkommunisten Ortega och blev katolik. Kort tid därefter införde han totalt och oinskränkt förbud mot aborter. Senare i år lär han vid 66 års ålder “väljas” på nytt till den högsta taburetten i Managua, även om han helt säkert skulle föredra enpartistaten och därmed slippa trixa med val vart femte år.
Den nicaraguanske presidenten var en av de första att gratulera Khadaffi i kampen mot de libyska rebellerna. Fattas bara att Hugo Chavez och Daniel Ortega står i ständig kontakt med varandra.
Genom åren har Sverige pumpat in miljarder i bistånd till Ortega. Det skandalösa biståndet under bara de senaste fem åren ligger på mer än en halv miljard. Det ska i och för sig äntligen fasas ut under 2011. Olof Palme var för övrigt den förste av västvärldens ledare som for dit för att hylla despoten.
Vid min första intervju för Sveriges Radio, i början av 80-talet, med Ortega hemma i bostaden och omgiven av en hord beväpnade vakter, var taket tapetserat med den av Ortegas sandinister avskydda oppositionstidningen La Prensa. Plötsligt ryckte presidenten åt sig en av vakternas Kalashnikov, osäkrade demonstrativt vapnet och sköt en salva i taket. Därefter förkunnade han att “så borde man göra med den tidningen”.
Nu för tiden ryktas det alltmera ihärdigt att det är Ortegas hustru, poeten Rosario Murillo, som sköter ruljansen i Managua. Hon är formellt både minister och regeringens taleskvinna.
På Kuba har naturligtvis Fidel Castro, föga förvånande, ryckt ut till Khadaffis försvar. Han sa i förra veckan att det är för tidigt att eventuellt kritisera diktatorn i Tripoli. Castro varnade också för en NATO-invasion orkestrerad av amerikansk imperialism. Några dagar senare fängslade kubanerna 50 dissidenter av rädsla för att protesterna skulle sprida sig till Castros egen ö.
De tre herrarna Castro, Chavez och Ortega har var för sig skapat egna excentriska versioner av socialism, som följd av anti-yankee revolutioner och som samtidigt inbillar sig att makten ska vara för evigt. Lägg därtill att för dem är Khadaffis namn guld, där framför allt Chavez har lånat från hans Gröna bok. Den latinamerikanska trion har också alla förärats Khadaffis så kallade “Human Rights Prize”.
På den afrikanska kontinenten förefaller det framför allt vara Zimbabwes Robert Mugabe som tillhör stödpatrullen och som länge varit en sorts allierad med Libyen. Det finns rader av obekräftade uppgifter om att Mugabe sänt sina egna kommandostyrkor till Tripoli 
Moammar Khadaffi närde en gång en galen dröm om att bli ett enat Afrikas kung, där han tänkte sig att Robert Mugabe skulle bli hans premiärminister.
Nummer fem och sex i despoternas stödpatrull heter Alexander Lukasjenko respektive Kim Jong-il. Vitrysslans egen despot, Lukasjenko, har genomfört val efter val som regelmässigt underkänts av internationella observatörer. Presidentvalet förra året slutade i våldsamma protester och provokationer som allmänt kallats för en tragedi.
Fredsforskningsinstitutet Sipri uppgav nyligen att militär utrustning har flugits in från Vitryssland till Muammar Khaddafis säkerhetsstyrkor i Libyen. I motsatt riktning har den libyske ledarens eget plan fraktat värdefulla varor, antagligen diamanter. Sipri uppger också att man har trovärdiga uppgifter om att medlemmar av Khadaffis familj ska ha följt med transporterna från Libyen.
Det har också spekulerats i att Vitryssland skulle kunna vara en möjlig plats för Khadaffi att fly till den dag hans öde slutgiltigt beseglas. Frågan är väl idag bara om Alexander Lukasjenko skulle våga ta emot diktatorn efter att han bombat sitt eget folk. En Khadaffi i Minsk skulle naturligtvis leda till en omedelbar internationell strypsnara mot Vitryssland.
Så har vi till sist, men alls icke minst, Kim Jong-il i Nordkorea och kanske framför allt hans far, Kim Il Sung. Libyen har under flera årtionden varit en av Nordkoreas viktigaste köpare av missiler och missilteknik. De båda länderna undertecknade för 25 år sedan ett militärt samarbetsavtal, som följdes upp av två andra handelsavtal 2002 och 2006.
Flera av herrarna i Khadaffis internationella stödpatrull är säkert väl medvetna om behovet av egna balansakter på respektive hemmaplan för att protesterna inte ska sprida sig. Munsbitar åt folket, som Hugo Chavez nyligen halade fram, kanske räcker för stunden.
Men det finns ändå en grundläggande motsättning hos despoterna. Å ena sidan önskar de Moammar Khadaffi lycka till mot revolutionärerna. Å andra sidan är det precis sådana folkliga uppror som fört åtminstone flera av de latinamerikanska despoterna till makten, för att senare förtrycka de egna folken. Allesammans påstår sig stå på folkets sida, men i sina brottsliga handlingar agerar de alla tvärtom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar