Karl Beijbom fortsätter idag debatten om den nya Ranelidfejden. Denna artikel finns på www.newsmill.se och jag huffar den här. Karl Beijbom är bokförläggare i det årsgamla förlaget Beijbom Books, och som bl a utgivit Björn Ranelids 286 mest kända aforismer och metaforer på fyra språk i en och samma bok. Beijbom har tidigare bl a varit redaktör i syndikalistiska Arbetaren, kulturchef i Göteborg-Posten och chefredaktör i tre olika magasin. Han belönades med Stora Journalistpriset när han var 27 år gammal.
När Björn Ranelid intervjuas kommer en kaskad av ord, tankar och känslor i ett aldrig sinande flöde. Hans ord flyger snabbare än höken och falken. Varje ord är inte vägt på guldvåg och varje utspel är kanske inte så allvarligt menat.
När ett intervjusamtal med Ranelid kokas ner till en kvällstidningintervju finns det alltid repliker som blir goda rubriker enligt den dramaturgi som är kvällspressens signum. Det lilla kan bli hur stort som helst, det verkligt stora i vad som sagts kanske inte alls kommer med i texten.
När den livsbejakande Björn Ranelid tycker att Svenska Akademiens ledamöter borde dansa mer är det givetvis en harmlös tanke, som inte borde få någon att känna sig trampad på tårna. Detta ansluter också till en gammal åsikt av Ranelid, litterärt formulerad så här här: "Människan bör dansa och älska mer. Så svettas hon det onda ur kroppen."
Björn Ranelid är en sammansatt människa. Elitspelare i fotboll. Augustprisvinnande skönlitterär författare. En estradör som får folk att lämna TV-sofforna för att höra hans aforismer och metaforer framföras på scener runt om i landet, En man som varje TV-producent vill ha med i sitt program, en del lyckas: På spåret, Stjärnorna på slottet, Let´s Dance. En man vars folkliga popularitet givit honom över 7 000 fans på Facebook.
Big Ego? Pyttsan! Björn Ranelid är en man som söker bekräftelse, hela tiden, för att känna att han över huvudtaget duger. En man som är så snäll, så skör, så sårbar. En man med gott minne; en oförrätt glömmer han inte så lätt, en illasinnad replik eller rad riktad mot honom skapar brännsår i hans själ som aldrig läker.
Björn Ranelid är inte bara en sammansatt människa utan en sammansatt författare. För att fånga och få läsaren att förstå hans författarskap måste litteraturrecensenterna i de ledande tidningar nämna många författarskap samtidigt.
Gustaf Widén, legendarisk kulturchef i Hufvudstadsbladet har skrivit: "Tänk en kombination av Lars Ahlin,Stig Dagerman och Pär Wästberg, spetsad med en liten gnutta Sven Delblanc. Man kan svårligen tänka sig ett så mångfacetterat författarskap i sinnevärlden. Men i närheten av denna sällsynta konstnärliga sammansatthet befinner sig onekligen Björn Ranelid."
Magnus Eriksson har i Svenska Dagbladet skrivit detta om Ranelid: "Hans författarskap är en säregen syntes av Dostojevskij, Ahlin, Joyce, den medeltida helgonlegenden, ett särpräglat idiom och en personligt gestaltad idé."
Bör ett författarskap som får sådana lovord tystna? Eller tystas?
När Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund - vars böcker jag läser med behållning och som förefaller att vara en mycket sympatisk person - skall "slå tillbaka" mot Ranelids "angrepp" är Englunds formuleringar noga genomtänkta innan de kommer på pränt på Svenska Akademiens officiella blogg:
"Noterar att Ranelid uppmanat mig att följa hans exempel och delta i dokusåpor. Det kommer inte att ske. Däremot har jag inga invändningar mot att han gör så själv. Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas."
Ett angrepp som är skamligt och skandalöst, obegripligt och oförsvarligt. Ett angrepp inte bara på en fri och hyllad författare utan på hela hans författarskap och därmed också hans läsare, som framgent skall berövas denna litterära röst. En önskan att ett författarskap skall tystna, ett författarskap inte bara belönat med Augustpriset och Lars Ahlin-priset utan också tunga priser utdelade av Svenska Akademien.
"En omdömeslöshet av oanade proportioner", kommenterar Gabriel Byström i Göteborgs-Posten. "Allt som håller Ranelid borta... Innefattar det också yrkesförbud, fatwa och bannbulla?" Anders Carlgren ställer frågan i sin blogg. "Den som har Snille och Smak graverat på sin peng får inte vara Dryg och Dum i offentligheten", skriver Ulrika Knutsson på Expressens kultursida.
Det finns bara två vägval för Peter Englund, som främste talesman för världens mest kända litterära institution: Att ta tillbaka sin åsikt att Björn Ranelids litterära röst skall tystna. Eller att presentera en komplett lista över vilka andra svenska författarskap som också bör upphöra. En litterär fatwa-kanon. Så att svenska folket får veta vad som är snille och smak när det gäller den samtida skönlitteraturen.
Till dess får den eljest hygglige Peter Englund leva med spott, spe och förakt i denna fråga, inte bara i spalterna utan också i folkets djup. Det folk som, till skillnad från Englund, vet att Let´s Dance inte är en dokusåpa.
I radions Kulturnytt i P1 i måndags sade Per Wästberg - lysande författare och stor humanist - att Svenska Akademiens ledamöter är fullt upptagna av Akademiens arbete samt eget skrivande och egen forskning. Därutöver finns inte tid att medverka i folkliga TV-program. Och Peter Englund kommer inte att medverka i folkliga TV-program, garanterade han ju i sin blogg i söndags: ("Det kommer inte att ske")
Låt mig påminna om Svenska Akademiens entusiastiska medverkan i premiäromgången av lekprogrammet Doobido 2005. I programmet ingick en tävling där akademiledamöterna Peter Englund, Torgny Lindgren, Sture Allén, Horrace Engdahl och Per Wästberg läste kryptiskt utformade ledtrådar, där svaret varje gång var en känd schlagerlåt! Akademiens ledamöter "fjantade" sig alltså i TV på bästa sändningstid, även om det var vittert och snyggt inramat i akademiens lokaler i Börshuset. Även Peter Englund!
En gång skrev Björn Ranelid: "De förgrämda, bittra och avundsjuka människorna tål inte att höra talas om skönhet och passion, lust och glädje i små och stora händelser. De orkar inte ens läsa om dem och tvingas de trots allt möta dem gör de sitt yttersta för att förringa, håna och smutsa dem." Orden passar att citera i dag.
En litterär röst som Björn Ranelid får endast döden tysta. Inte Peter Englund. Inte Svenska Akademien. Björn Ranelid måste få förbli den han är, i all sin sammansatthet, i alla sina kvaliteter, som författare och som människa.
5 kommentarer Logga in för att kommentera
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar